Den första klunken öl

[Sverker.Ahrent]

Den första klunken öl

Det är bara den som räknas. De andra blir alltmer utdragna, alltmer
beskedliga, tillför bara en jummen klibbighet, något slarvigt svulstigt.
Den sista återfinner kanske, med avlutandets klarsynthet, någonting av
samma must ...
Men den första klunken! Klunk? Det börjar långt innan den slinker ner.
Redan det porlande guldet mot läpparna, en friskhet som späs på av
skummet, sedan rinner sakta över gommen en lycka silad genom beskhet. Så
lång den känns, den första klunken! Man tar den med detsamma, med en
glupskhet som är låtsad instinkt. Egentligen är allting givet: mängden,
detta lagom mycket som ger en idealisk start; det omedelbara
välbefinnandet, framhävt av en suck eller ett smackande, eller av en
tystnad som bräcker båda; den bedrägliga känslan av en njutning som vetter
mot oändligheten... Fast man vet det. Att man redan fått sig det bästa
till livs. Man ställer ner sitt glas, ja man skjuter undan det en bit på
det fyrkantiga underlägget. Man gottar sig åt färgen, oäkta honung, kylig
sol. Genom en hel ritual av saktmod och väntan vill man ta herraväldet
över undret som just har både skett och flytt. Man läser belåtet på
glasets utsida det rätta namnet på det öl man har beställt. Men kärl och
innehåll kan fråga och svara varandra i det oändliga, det blir ändå ingen
mer gång. Man skulle vilja bevara det rena guldets hemlighet, gjuta in den
i formler. Men vid sitt lilla vita bord, bestänkt av sol, kan den besvikne
alkemisten endast rädda skenet och häller i sig mer och mer, med allt
mindre glädje. Det är en bitter lycka: man dricker för att glömma första
klunken.

Philippe Delerm
ur: "Den första klunken öl och andra små njutningar"