Jag har läst en del om lågsyrebryggning på senaste tiden och har en fundering när det gäller den "varma" sidan, dvs. minimering av syret i mäsken. För att åstadkomma detta finns, som jag förstår, två huvudmetoder: 1) att förkoka vattnet och sedan tillsätta antioxin och sedan kyla och mäska in, eller 2) "jästätarmetoden" som går ut på att man tillsätter en lösning av jäst och socker i det rumstempererade vattnet (ca 10 g torrjäst och 10 g socker för en sats på 20 liter) ca en timme innan inmäskning (halvtimme räcker enligt vissa), varpå jäsprocessen förbrukar syret. Sedan mäskar man in.
Jag tycker att jästätarmetoden verkar vara överlägsen. Dels är den mer energisnål, dels borde den skydda mot syre under en längre tid - jästen kommer att äta upp nytt syre som introduceras via vörtens yta, givet att vörten är så kall att jästen överlever.
Min fråga är följande: Ett kritiskt moment när man försöker att hålla syrehalten nere är inmäskningen. När man blandar ner malt i vörten introduceras nytt syre. Vore det inte därför en god idé att - givet att man använder jästätarmetoden och vattnet därför har aktiv jäst i sig - mäska in vid typ 30 grader, vänta en halvtimme och låta jästen ta hand om det nyintroducerade syret, och sedan höja till önskad mäsktemp? Eller innebär inmäskning vid så låg temperatur något negativt, som te.x. att oönskade smaker bildas?